Ett ordentligt avsked

Det är inte fint sätt att gå utan att säga farväl. Att stänga en dörr utan att ge en chans till att önska och önskas välgång på färden. Så jag gör det nu.

Livet lever väl med mig. Den tidigare barnlösheten och mitt döda barn såväl som förlossningsdepressionen har blivit till välintegrerade minnen. Jag är, utan att tveka ett ögonblick på orden – lycklig. Melankolisk personlighet men nu van vid att grundkänslan är att jag just är lycklig.

Bloggen har gått på tomgång när barnlösheten som var dess kärna har botats. Barnlösheten har botats även om infertiliteten består. Nu är det andra berättelser jag berättar, andra frågor jag brinner för – även om reproduktionspolitik alltid kommer att vara en stark del av de åsikter jag uttrycker.

Det har gått över 3 år sedan avskedet i kullen. Nu finns en hjälpreda med vattenkanna. Livscirkeln är sluten. Och jag tar farväl.
image

Annonser

Marsljus

image

På vägen från förskolan passerar jag min gynekolog. Morgonsolen lyser upp en fasad i närheten så att den ser alldeles vit ut. Jag har sett den förut i mars. Strängt taget har jag sett den i alla möjliga ljus och halvljus och känt mim gynekolog långt längre än mitt barn. Men marsljuset och marsluften väcker minnen. En ljus luftig glädje spetsad med melankoli.

Det här var vad jag såg när jag klev ut på gatan efter att ha sett mina barn dansa i mars, för innan RUL var det hit jag gick. Det var såhär luften kändes när jag drog ned den i lungorna. När hela jag bubblade som av sockerdricka och en pappersutskrift brände i väskan. Ja… det var förstås om jag ska vara ärlig mer sockerdricka första gången än andra – då när jag visste vad april skulle komma med. Jag hade ingen aning. Och det fascinerar mig. Minnet av tiden före katastrofen. Av hur aningslöst och vardagligt en lever till minuten innan livet kastas omkull. Bagatellerna, glömda luncher, missade spårvagnar, en biljettkontroll… det liksom bara pågår till dess *poff* katastrofen slår ned och ändrar hela spelplanen. Ett annat spel ska spelas. Och en hade ingen aning om det ögonblick när livet egengtligen ställdes oåterkalleligt på ända. Vilken minut hjärtat slutade slå, den mötande bilen kom in på min körbana eller min älskade träffade sitt livs kärlek. När katastrofen kom hade den egentligen redan i tysthet ägt rum. Som ljuset dröjer sig kvar från en död stjärna.

Nu lämnar jag barn på förskolan. Drömmen om barnet som segar sig fram och hoppar i alla pölar är sann. Jag ser mina egna drömmar i verkligheten utan att veta vad som väntar om ett år, en vecka eller ens när jag klivit av spårvagnen. Men när jag passerar husväggen, vidare förbi krogen där jag dansade med mitt ex, den andra krogen där jag raggade upp ett annat ex… då mumns jag rummet hemma. Som var mitt sovrum o nu är barnets rum. Väggarna är desamma, allt jag passerar denna morgon är sig likt. Innehållet är ett helt annat.

Är embryodonation mer oetiskt än annan fertilitetsvård?

I september 2012 tog mitt liv en ny vändning. Jag blev mamma. Jag var 32 år gammal. Idag är jag 34 år. Jag sitter på golvet i mitt barns rum. Barnet leker med en rysk docka, jag har en katt i knät. På vägen hem från förskolan fick vi stanna på McDonalds och äta middag för jag glömde helt igår att vi ätit upp alla matlådor under en veckad VAB. Inte så exotiskt huh? Men om vi får tro Hanne Kjöller i DN borde man inte få göra barn som jag. I vår vardag spelar det ingen avgörande roll, jag är en förskoleförälder bland andra föräldrar och en kollega bland kollegor. Mitt barn en 1,5-åring bland andra 1,5-åringar. En ljuvlig individ med ett blixtrande humör och med frustrationen över att inte göra sig helt förstådd sprutande ur öronen när vi kommer hem trötta efter en lång dag. Men i december 2011, samtidigt som en sydsvensk kvinna reste till Baltikum, gjorde jag samma resa till Polen. Hon blev gravid först senare, men för mig startade resan till mitt nya liv där i december. I två fyrcelliga embryon som ett par lämnat från en tidigare IVF-behandling med egna ägg och spermier. Jag har fått barn genom embryodonation. Den andra familjen fick barn tre månader efter mig. Och bakom en knapphändig tingsrättsdom döljer sig stor tragik. Alldeles särskilt för två barn. Men Hanne Kjöller drar slutsatsen

Domen visar att det är utmärkt att denna typ av behandling är förbjuden i Sverige. Men den visar också att förbudet inte skyddar barnen eftersom det räcker att ta båten över Östersjön. Här borde någon typ av internationella samtal föras även om vi självklart inte kan bestämma vad baltstaterna ska göra och inte.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska besvara det (bortom ”du är dum” som barnungen i mig vill konkludera – och det är inte så effektivt)

Så vad blev fel? Hanne Kjöller pekar på att paret är över 50 år. Men hade det då spelat någon roll om de använt egna nedfrysta könsceller – eftersom det är just embryodonation hon anser bevisat sig oetiskt? Är det deras ålder eller valet av metod hon vill moralisera över? För det kan man, även om jag med lång längtan i bagaget gärna avhåller mig från det. Jag är bekant med många ed-föräldrar. Det är sant att de flesta befinner sig i den högre skalan av ålder för föräldraskap, men de allra flesta snarare runt 40 än 50. Vid 49 sätter flera europeiska länder sin gräns, Sverige har 42 och Danmark 45 – därmed har GP fel i dagens ledare – de flesta länder har åldersgränser, och i de fall där gränser inte finns har klinikerna ofta satt såna. Därmed kan man i Sverige redan genomföra IVF vid en ålder av 42år och 364 dagar som kvinna även om embryodonation är förbjudet. Länderna är alltså relativt eniga även om den exakta gränsen skiftar med sisådär 7 år. Och det är en myt att den stora gruppen som använder donerade könsceller är 50+. Jag var 31 år när den sista behandlingen genomfördes. Orsaken var att mina ägg degenererade i förtid.

Men det är inte åldersgränsen Hanne Kjöller anser var för hög, utan metoden som var oetisk. Och med grund i domen kan jag inte se det hon ser.

Jag läser mellan raderna en tragisk historia, och första gången jag läste om målet hade jag mitt barn framför mig. Såg för ett ögonblick för mig hur jag skulle förneka att hon var min egen – och ögonen brände inför de oerhörda i ett sådant uttalande. Hur grymt det skulle vara mot det barn jag valde att försöka få. Barnet som bara blivit till utan att be om det, som inte vet så mycket mer om ondska än att man de allra flesta dagar får nej på att äta pommes på väg hem från förskolan.

Jag kan inte låta bli att undra vad som hände med den lilla familjen, om det varit annorlunda om det varit mamman som fått kalla fötter – om samhället agerar annorlunda mot föräldrar beroende på kön? När mitt barn föddes var det mycket som blev fel. Förlossningen, allergin, koliken, jag. Jag gjorde allt jag borde, men i en känsla av tomhet och fejk. När jag bad om hjälp och fick komma till BVC-psykologen var budskapet inför mina förvirrade tomma känslor att det här var något som kunde hända även genetiska mammor och nu var målet att jag skulle knyta an och känna mig som den mamma jag redan var. Och så blev det. Stödgrupp och psykolog och bearbetade förlossnings- och traumat med storebror så vågar jag påstå att embryodonation inte var en del av problemet. Alls. Barnet är mina ögons ljus och mitt hjärtas stora glädje. Men hur var det för denna pappa? Fanns det någon som helt enkelt talade om för honom att han var/skulle bli pappa oavsett vad han tyckte om det? Som tvingade honom att vara nära barnen? Eller lät man honom gå för att han ändå inte var genetisk förälder? Lät man barn och far gå miste om att tvingas knyta an? Jag har ingen aning – men jag ser en kraschad familj i de torra raderna från tingsrätten. Och jag är glad att tingsrätten konstaterade att genetiken inte spelar någon som helst roll för föräldraskapet. De dömde som om vilken som helst man kommit in och ifrågasatt att han fått två barn istället för ett. De gjorde sitt jobb. Torrt, koncist och korrekt.

På min önskelista står också en attitydförändring där vi slutar se egna barn som en mänsklig rättighet och embryon som beställningsvaror. (Hanne Kjöller)

Jag vet inte riktigt hur jag ska läsa ”egna barn” – som både HK och GP förfäras över att jag längtat efter –  men jag antar att jag är tacksam över att barnet kallas mitt eget, det är ju annars något som får igång mig. Men barn i någon form är förstås ingen mänsklig rättighet (fast det måste väl ses som mer mystiskt att anse andras barn som min mänskliga rättighet?) Embryon är däremot beställningsvaror även i Sverige. Det är något du tillverkar i syfte att få barn oavsett om du gör det med egna ägg och spermier eller om du fått det ena eller andra donerat. Som man kan i Sverige, man får bara inte få båda samtidigt. Oavsett hur så är det förenat med samma risker och oro. Jag har vankat fram och åter i väntan på att telefonen förhoppningsvis inte ska ringa med beskedet om embryonas död 7 gånger. Tre gånger hade äggen inte vuxit i min kropp. Men det är ingen garanti – det är inte som andra ”varor”. Och bortom att jag och andra betalt för behandling, och gjort så även i Sverige där vi alltså också tillverkar embryon, långt bortom detta – så utgör embryon hopp. Om ett helt nytt liv. Mitt eget transformerade. Men framför allt ett nytt hjärta som slår. Om man som GP kallar embryodonation för ”barnshopping” bör vi omedelbart se över vår egen fertilitetsvård och förbjuda den. Men vi gör inte så. Landet är klokare – ingen har betalar för barnet, vi betalar för behandlingen. Det finns ingen återbetalning om man inte blir gravid eller om barnet är skadat, vilket stödjer att det är själva behandlingen som kostar.

På min önskelista står istället ett godkännande av att befintliga embryon i svenska frysar kan doneras. Det skulle skapa en säkrare reglering av vem som kan ge såväl som vem som kan få ta emot, det skulle skapa konformitet när det gäller donatortyp och det skulle minska exotifieringen av min familj. För jag är inte en 60-årig rik dam och mitt barn är ingen cyborg. Vi släpar oss upp klockan 6.30 på mornarna med hålögon som alla andra, vi vinkar hejdå på förskolan och jag får som alla andra ta 10 lugna andetag vid husknuten när jag lämnat ett barn med darrande underläpp. Vi käkar makaroner med tomatsås och ibland glömmer jag helt att förbereda middagen. Vi hälsar på mormor o morfar, dansar tramsdanser och skrattar ofta. Det syns inte på oss och det är knappt att jag tänker på det. Men vi blev vi genom att ett par i ett annat land var så glada över de barn de fått att de bestämde sig för att ge bort resten av sina embryon till någon som inga hade.

Framför allt skulle ett godkännande av embryodonation minska risken för att ett fall som detta någonsin prövas i svensk domstol. För Hanne Kjöller och GP missade något väsentligt i sin argumentation. Domen handlade aldrig om vuxna människors rätt att få barn. Den handlade om två små barns rätt till sin pappa.

Barnlösheten botades – infertiliteten är kvar

När chocken och sorgen över det förlorade första halvåret (jo för så ser jag det – det stals av gråt och ångest och är väsensskilt från häret och nuet) börjar jag se mig omkring. Känner igen namn i forum, träffar på föräldragruppen eller till och med mm-mammor. Och överallt är de – nästa.  En del redan på plats. Andra ännu vaggade i en stor tung mage. 

Och det hugger i mig. En stick av en ny sorg. Inte samma sorg – nästan inte samma sorts sorg. För min ofrivilliga barnlöshet är botad. Livet blir aldrig detsamma mer och känslan är en annan. Men infertiliteten är kvar. Jag förstår ändringen av terminologi men den står ändå litegrann för den sociala samhälleliga enbarnspolitik som råder här. Är du ofrivilligt barnlös kan du få hjälp till ett barn (eller 0,7 barn per ofrivilligt barnlöst par där jag bor – bara 0,3 om du råkar bo norrut. Trots riksdagens uppdrag 2012 om skyndsam utredning finns ingen lag för ensamma – snart 2 år senare, och det lär inte komma någon förrän det gått åtminstone 3 år, förmodligen mer). Sedan är din barnlöshet botad. Och det är den. Min barnlöshet är över. Men infertiliteten är kvar. Och det är en annan slags sorg, en sorg som också handlar om att på nytt förlikas med min kropp som den är. Förlikas, försonas och leva vidare tillsammans.

Sticket i magen handlar till en del om avund. Att jag inte kan göra det till hälften. Inte lite på kul försöka, tänka att går det så går det och inte bli mer än lite besviken över ett negativt test.  Utan ska det vara får jag gå all in med hjärta, själ och ekonomi (och ekonomiskt kan jag inte ens tänka tanken förrän ungegär 2017 när jag rimligen kan tänkas vara klar med amorteringarna för förra vändan). Ett negativt test är 25-30000kr, en veckas semester och oändlig massa logistik i sjön. All in. Och ett positivt test innebär den självupplevda risken för att lägga ännu ett namn till den lilla stenen på kullen, oändliga sprutor, funktionslösa händer (för ja – även om en graviditet inte är den andra lik kommer det antagligen upprepas) och inte minst att orka övertyga om att jag ska beviljas KS. Jag är inte där, inte i närheten av där. Jag har det bra med mitt barn och pressen av utlandsresor, smärta och samtidigt liv är inget som lockar. Jag avundas dem. Min ofrivilliga barnlöshet är botad. Min infertilitet är permanent. Något som ska förklaras om jag träffar någon speciell, något som berövar mig all lättsamhet i familjebildning.

Sommaren 2015 ska utredningen om bla embryodonation vara klar. Jag hoppas att det ska finnas en ny lag när 2017 kommer och min ekonomi är sanerad. Jag är beredd att tala mig blå om behovet av ny lagstiftning, kärleken till mitt ickegenetiska barn och betydelsen (för mitt barn) av att vårt sätt att bli familj legitimeras av samhället. Men tro inte för ett ögonblick att jag kommer att få det mer lättsamt. Min ofrivilliga barnlöshet botades en septemberdag 2012 och jag kan inte ta del av svensk vård även om lagen ändrats. Inte heller om jag betalar – för bara universitetssjukhusen hanterar donerade könsceller. Jag kan inte betala mig från utlandsresor med 3 dagars varsel. Jag kommer ändå att fortsätta tala om ed. Men jag avundas den där lättsamheten. Jag kan inte välja den. Här är det all in.  Och där är jag inte.

Gott nytt år

image

Det är inte utan att statistiken de senaste dagarna ger mig lite skrivkramp men nu är det dags att sammanfatta ett år. Det mest fantastiska i hela mitt liv.  Och det är svårt gjort när barnet vill leka 😉 Men från det förra inlägget om förtvivlan – är det hit jag kom.

Det här är året när jag lärt mig och hittat på oändligt fåniga sånger, tagit ljuvliga selfies, glatts åt roliga tävlingdvinster, fått nya familjemedlemmar, dansat knasdanser i vardagsrummet, fräst för mycket, haft hjärtat halvt bosatt i halsgropen, hoppat i vattenpölar, haft matkrig i köket, letat efter Tatte en miljon gånger, sovit för lite, skrattat ofta, sprungit i regnet, blåst upp ballonger tills lungorna värkt, tvättat bort färg från tapeterna, glömt borsta tänderna och älskat bortom sans vett och förstånd.

Om 2014 blir en bråkdel så fantastiskt är jag en lycklig människa och jag önskar alla längtande ett lika fantastiskt år som mitt 2013 var. Oavsett var vägarna burit.

Och så återstår bara detta enda: – Gud, toppa detta om du kan!

Att inte älska sitt barn

Jag har kommit till någon form av del tre av berättelsen om hur det var när hon kom. Fortsättningen på en utsatt förlossning och känslan av att vara övergiven på BB.  Jag har lovat mig själv att skriva klart innan året är slut. Och nu är det inte mycket kvar. Men jag vill lägga berättandet bakom mig. Få lägga det av mig som en gammal och söndersliten ryggsäck.

Den här delen är svårast. Mest skamlig. För en besvärlig förlossning och jobbig tid på BB kan man få förståelse, och det var inte mitt fel.  Men vilken förståelse kan du få för att inte ha älskat ditt barn?  För att du efter 6 års längtan inte känner omedelbar glädje för barnet som läggs på ditt bröst – för att du till och med sitter ihopkrupen på golvet i köket och inte kan begripa vad i all världen du skulle snöa in på att försöka få barn för?

Men jag försöker. Inte berätta kronologiskt, inte berätta i någon mening faktamässigt. Jag försöker fånga en känsla. De tankar jag tänkte, den ovärdiga otacksamma hopplösheten. Skulden. Sorgen. Förtvivlan. Och hur det kom sig att jag inte kunde prata om det. Fast jag inte var ”sjuk” utan tvärtom relativt klartänkt mitt i ett inferno.  Jag tror egentligen inte att jag är så ensam om att ha känt såhär. Inte heller ensam om skuldkänslorna. Jag är inte så speciell.  Och kanske är just det lite av poängen. Men jag är rädd att bli dömd, och dömd hårt. För det är vi bra på, vi föräldrar.

Så. Jag kom hem från BB med en känsla av overklighet. Mormor var kvar de första 10 dagarna. Och ofta när jag tex tvättade ensam kunde jag för någon minut glömma att hon fanns. Märkligt. Sedan blev vi själva och alltmer tog ”koliken” över. När det var som värst skrek och gnällde hon drygt 19 timmar per dygn och jag sov 2-3 timmar uppsplittrat över dygnet.

Jag noterade att jag inte kände så mycket mer än oro gör den lilla. Jag var rädd om henne, rädd att hon skulle försvinna. Och då liksom senare, mådde jag alltid mycket bättre när vi var tillsammans med andra. Andra bekräftade bandet mellan oss och för en stund fanns bandet – i min ensamhet kände jag det inte. Missförstå mig rätt – jag ville aldrig göra henne illa, tvärtom. Men jag kände inte att hon var min. Om ingen var där var hon ett spädbarn helt enkelt, och ingen vill ett spädbarn illa – även om det är någon annans. Och det var så jag kände. Att jag satt ansvarig för någon annans spädbarn och jag tog hand om det för att det annars skulle gå illa för det. Jag trodde att det hade med embryodonationen att göra. Och det var ytterligare ett skäl att inte berätta gör någon. Nu tror jag inte det längre. Det hade förmodligen mer med att göra att jag hade en jobbig graviditet, en tung förlossning och en övergiven sjukhustid där jag inte fick hjälp att börja leva föräldraskap. Och att jag längtat så länge att själva barnet antagit en abstrakt drömform, jag hade slutat tro på att barnet skulle komma.

I någon mening förstod jag det, accepterade att det kunde ta tid för mig att knyta an och att bortom det skrikande infernot skulle det finnas utrymme för värme. Så jag gav mig själv en tidsgräns. Om jag kände likadant när det nya året började skulle jag kontakta socialtjänsten för att ge barnet möjlighet att få föräldrar som klarade jobbet (jo, egentligen vet jag ju att det inte precis skulle vara första åtgärd – utan att hjälpen skulle ha riktats mot att hjälpa mig att komma ikapp som förälder). Under tiden var jag ansvarig för att oavsett vad jag kände inte skada barnet emotionellt (fysiskt var jag inte orolig för, jag hade kontroll på så sätt). Så jag bar, sjöng, pussade och väntade. Det kan låta konstigt men faktiskt var det som att jag tillät henne att knyta an utan att själv vara anknuten. Men det är väl så. Barn är biologiskt programmerade att knyta an, oss vuxna är det sämre med. Men jag litade inte på det, kanske inte förrän nu när jag ser att hon fungerar som ett barn ska.

Det är svårt för att inte säga omöjligt att komma igenom ett trauma samtidigt som du inte får sova och det aldrig fin s tystnad. När jag väl somnade återupplevde jag förlossningen. Levande, isande klart. Jag hörde barnmorskans irriterade röst säga åt mig vad jag inte skulle göra (aldrig vad jag skulle göra), kände värkarna och nålsticken. Jag glömde inte smärtan direkt – jag återupplevde den månad efter månad så fort jag slöt ögonen. Och jag blev så trött. Jag försökte prata med BVC om koliken, men de sa gång på gång att det var normalt. Jag misstänkte att barnet kände min kärlekslöshet och skrek av den anledningen. Jag hörde talas om mjölkallergi men kunde inte tänka, inte ta tag i det. Förrän hon var 2,5 månad och därefter på 3 dygn blev en normal bebis. Det var inte en tidig psykisk brist. Det var mjölkprotein. Men i 10 veckor genomgick vi ett helvete. En tortyr. Och det tog tid att hämta sig. Tid att knyta an.

Jag minns det glimtvis. Det var så kaotiskt. Jag hann aldrig äta. När jag ställde mig på vågen i november hade jag tappat både gravidkilona och 15 kilo till. Jag minns hur jag stod och drog barnvagnen i vardagsrummet hela natten och framåt 9 på mornarna somnade hon ett par timmar. Det var då jag också sov. Jag fick inte andrum nog att ringa någon. Att be mamma om hjälp. Att göra NÅGOT. Och jag kunde inte med att ringa mina (fortfarande barnlösa) vänner och säga… ja vaddå? – Hej, jag vill inte ha henne – hon bara skriker och jag måste sova… Det gör man bara inte. Jag väntade. På att det skulle gå över. På att känna kärlek.

När jag säger att jag inte var rädd för att vara fysiskt våldsam är det nästan men inte riktigt sant. Jag var inte rädd att slå eller skaka henne. Jag tyckte oändligt synd om henne som inte mådde bra. Men framåt morgontimmarna kunde jag nästan se mig själv utifrån där jag stod. Rullandes vagnen fram och tillbaka. Varje gång jag sköt vagnen framåt lutade jag huvudet mot väggen. Och jag orkade inte ens torka mina egna tårar – jag kan fortfarande nästan höra ljudet av dem mot golvet. Och när hon tystnade och genast började igen när jag slutade rulla – då kunde en blixtrande förtvivlad vrede bubbla upp. Känslan av att hon jäklades (vilket hon självklart inte gjorde). Då kunde jag bli rädd att skada henne genom att rulla vagnen för våldsamt. Släppa och gå och göra kaffe. Låta henne gråta 5 minuter bara för att få andas innan jag började om. Ammade och rullade vidare.

Jag var absolut ingen perfekt förälder, och jag visste det. Sittande med en kaffemugg mitt i natten kunde jag ångra hela beslutet att få barn, ångra embryodonationen, önska mitt gamla liv och framför allt att ha njutit alltför lite när jag hade det. Till och med tänka att det var enklare att älska lille A i sin himmel än detta levande missnöjda barn. Och som jag skämdes. Jag skämdes inför donatorerna som velat ge någon en fantastisk gåva och så förvaltade jag den såhär? De skulle alldeles säkert ångra sig bittert om de vetat. Skämdes inför mina barnlösa vänner som längtade så och så var det jag, så oförmögen att älska – som fick denna gåva. Skämdes inför alla som var så glada för min skull, och alldeles särskilt inför de socialtjänstbekanta som så småningom skulle få se mig ansöka om hjälp för att jag inte kunde ta hand om henne – de som trott att jag var så lycklig och som kommenterat så glatt på Facebook. Inför alla bloggläsare, inför journalister som försökte få kontakt med mig. Skämdes för alla fel, alla tankar och alla brustna föresatser. En oerhörd skuld inför de 100-tals hälsningarna om min lycka. Och jag vågade fortfarande inte tro att barnet var mitt för alltid, att hon inte skulle dö. Och den rädslan fyllde mig med en oändlig skräck och sorg. Hon FICK inte dö utan att någon älskat henne, vilken förfärlig slöseri på liv det skulle vara.

Jag grät, ammade, försökte och visste att jag inte alltid svarade an på det sätt barnet behövt. Det är fortfarande svårt att leva med och saker jag skulle vilja ha gjort och prövat.

Till slut kom vändningen.Vi blev mjölkfria och till slut bestämde jag mig äntligen för att trotsa BVC’s försäkringar om att jag hade tillräckligt med mjölk. Med tillskott började hon sova längre perioder. Jag hade helt enkelt ätit alltför lite i infernot. Och hon har (skulle det visa sig senare) en bindvävstumör i gommen som helt förhindrade ett bra tag. Så blev allt bra? Väl?

Nej. Det har tagit tid. Men plötsligt i november förra året kunde jag lyfta blicken något och för ett ögonblick överväldigas av att jag verkligen var i mål – att jag fått mitt barn. Mitt alldeles egna barn. Det var ett första steg. En första KÄNSLA. Av många som tog tid. Någonstans här kom BVC-sköterskan på i slutet av ett besök att hon glömt ge mig formuläret för att fånga förlossningsdepression. Men hon la tillbaka det på bordet med orden: ”Fast det är inte så viktigt, du är så himla samlad” (så kompetent hade jag alltså framstått fast jag försökt förmedla mig hela tiden). Jag sträckte ut handen och sa något i stil med ”Jag har varit barnlös, jag har förlorat ett barn halvvägs, jag har gjort äggdonation, mitt barn har skrikit 19 timmar per dygn och jag är alldeles ensam – jag har inte utrymme att balla ur: ge mig formuläret” . 10 minuter senare hade jag min remiss till psykolog.

Jag kan inte säga att det är det som ”fungerat” – detta det skamligaste har jag först nu börjar uttrycka ordentligt. Inte bara för att jag inte velat, utan också för att jag inte kunnat samla orden såhär för att beskriva sömnlöshetspsykotiska månader. Inte kunnat sätta ord på hur det kommer sig att jag inte kunnat sätta ord. Men bitvis börjar orden komma (och detta är en del av det) och nu har jag kunnat ha barnvakt så att jag kan säga det (aldrig – så liten hon är – vill jag inför hennes öron prata om de första månadernas kärlekslöshet).

Det viktigaste var egentligen en grupp på ÖF (vars öppna verksamhet jag fortfarande inte fixar pga allt förlossningssnack) för föräldrar som också har kontakt med psykologerna (vi döpte snabbt om oss till ”Miserabla Mödrar” men den har förstås ett helt annat namn). Inte för att vi pratade om svårigheter så mycket – utan för att det var det enda forum där jag kände mig normal. Som jag inte hade en hemsk hemlighet om hennes första 3 månader. Som jag inte alltid var sämre. Som jag kunde få vara bra, kände att jag var bra nog att vara den som tipsade. Och utan att säga mer om de andra – vi var olika med olika svårigheter – men jag var inte den enda längtansmamman. Också det en lättnad. När sommaren kom kunde jag äntligen känna att jag kommit ikapp. Att jag inte var så slut och inte längre avstängd. 2013 har varit ett bra år, det var i årsskiftet förra året jag kunde notera att islossning började ske. Men 2012 var gräsligt.

Jag vet inte hur jag ska avsluta riktigtm Jag har öst ur hur det var förra hösten och tänker inte ens gå tillbaka och korrläsa. Kanske känns det igen för någon. Jag vill bara konstatera att jag är glad att det blev bra ändå. Och att både jag och lilla E är lyckliga människor här och nu. Och det var inte minut-för-minut-förtvivlat ens när det var som värst. Ibland var det bättre.

God Jul

image

Jag skulle vilja skicka massor med julkort. Till er som sytt, stickat, virkat, låtit oss ärva kläder och leksaker, pulkor och nappflaskor. Till alla er som kommit med presenter och kort vid dopdag och födelsedag. Till alla er som kommenterat, gillat och skickat varma tankar. Till er som delat en dansande kaffe på mitt vardagsrumsgolv, ni som passat barnet en stund. Jag är himlans glad i er allihop.

Men jag kan inte skicka en massa julkort. Istället säger jag det såhär – God jul och Gott Nytt År.

För första gången kommer jag inte skicka upp den bittra bönen ”Måtte nästa år bli ett bättre år!” (ja, för så lät önskan även förra året) utan en mer skämtsam utmaning uppåt; ”Toppa detta om du kan!” Därför önskar jag er alla, särskilt dem av mina kära som kämpar på olika sätt – att ert 2014 ska bli ett lika bra år som mitt 2013 var. ♡